saturdaynightbeaver

Det här är inte ens text.

Det här är bara något som jag inte ens än förstår. Jag förstår inte datorer och jag förstår inte internet.

Här sitter jag och undrar vad fan det här är.

Det känns som att jag inte blir tagen på allvar när jag försöker berätta hur jag tänker och känner. Fast jo, om jag säger de saker som jag tänker och känner som andra kan lätt identifiera sig med. Men ibland så blir jag galen på min egen "personlighet" för att den är ickeexisterande och ej verklig, liksom allt annat runt omkring.

Jag skrattar och pratar och bryr mig och jag gör det så gärna. Men fan jag får för mig att jag börjar tappa det. Jag tänker ofta att jag kommer sitta och se bilder och tänka att hon var jag. Andra kommer sitta och se på gamla bilder på mig och suckas och undra vad som hände. Den där söta flickan. Hon som ändå var så snäll och smart och normal. En god människa, med sina brister likt alla andra.

Vadå, väntar jag på något jävla kall?

Kommer hela livet bara gå ut på att man fan inte vågar lita på vad man ser och vad andra människor säger? Jag sitter och tänker att vi alla är så lurade. Fyllda med majja, socker, kaffe, ätstörningar, mode, "politik" och pengar. Allt för att uppehålla oss. Konspirationsidéer. Fast det har jag ju inte, det kan man ju inte säga att man har.

Jag ser dokumentärer om kvinnor som köper stora operor i öknen och lever sina liv i ensamhet och möjlig förvirring, men ändå med strävan och lycka att få vara sig själva.

Jag känner mig som Simba. Skrattar faran i ansiktet. Vad leker jag med här egentligen? Är det ingenting?

Det finns en människa i min närhet som verkar så fruktansvärt normal. Med normala tankar och normal och normal och normal. Jag känner mig udda. Det är det som är grejen med tandställningen. Det känns så konstigt att ni inte ser, ser ni? Jag har ett så normalt utseende. Jag känner mig som en kameleont.

Jag funderar på om jag är en narcisisst?

Som att jag bara försöker krossa det med ett knytnävslag.

Jag vet ärligt talat inte vad jag håller på med.

Jag tror att jag vill förändra och inte förstöra. Men ibland så undrar jag.

Grejen är den att gräset ser grönare ut på vissa ställen. Kanske inte, kanske. Jag måste ju få testa, annars kommer jag bli galen. Och även om jag håller på och velar så vet jag att jag egentligen redan bestämt mig. 
Det finns bara en stor jävla rädsla. Jag har hittat en människa som jag vill leva resten av mitt liv med även om vi gör lite olika saker på olika ställen. Men av någon anledning är jag rädd att kärlek inte är så stark. Jag är rädd att jag är naiv och att min lugna klump i magen bara luras.

Människor klarar sig galant utan mig. Det vill jag att dom ska. Jag vill att människor ska vara med mig för att dom vill och inte för att de måste. Däremot så är jag samtidigt rädd att människor faktiskt oftast får för sig "behöva" mig. När jag inte närvarar och de märker att "va fan jag klarar mig ju själv" så blir de så stolta att de inte vill ha med mig och göra för att jag inte längre behövs och fan inte ska tro mig.

Antagligen mest inbilade tankar.

FUCK. FUCK. FUCK.

Livet är underbart. Sommaren kommer bli bra, I know it!

Puss

.. när man var liten bebbe.

Kolla även in Moncheribaby.blogg.se!

Jag finner inte mig själv i ett sammanhang och det får min livslust att säga "hejdå" och detsamma med mitt självförtroende.

Jag behöver hitta något att göra.

Så nu har jag letat lite utbildningar. Jag kan för helvete inte sitta här på min röv och klaga och gråta mer. HERREJÄVLAR. Låser in sig och sörjer till vilken nytta? Att få bli ännu mer ensam och miserabel? Åh gud. En örkar inte med mitt tjöt. Det är därför jag spärrar mig från människor också. (om jag ens?)...

Sååå atteh.

Ja men nu sitter puppy och läser samtidigt. Hej prestationsångest och hej då bloggen.

Jag har aldrig innan när jag varit vegetarian brytt mig speciellt mycket om djuren. Största anledningarna för mig har varit 1) miljön 2) min egen kropp 3) billigare & 4) godare.

Nu det senaste har jag dock börjat känna någon slags empati och även om jag vet att kor behöver mjölkas mycket (en kossa med kalv upp emot 21 L/dag - detta är räknat som en "ekologisk kossa") så känns det av någon anledning fel. Bara hela systemet hur vi sköter om det känns jävligt skumt och Arla osv får mig fundersam. Jag vill faktiskt bara avvakta ordentligt tills jag vet att allt går rätt till. För att vara ärlig så har jag faktiskt ingen aning.

En vanlig dröm för mig som säkert alla andra är ju att någon gång kunna få bo på en liten bondgård. Kanske ha några kossor och några höns. Då kan jag absolut tänka mig att häva i mig massvis med mjölk osv. Jag undrar verkligen hur "riktig mjölk" smakar.

Det är läskigt att inte veta hur hela processen går till. Jag vet inte vem som plågas och inte. Våran mejerikonsumption är ju insane. Tänk all ost, all yoghurt, all creme fraishe, all mjölk, all fil, allt smör, all grädde, all keso, all smetana och gräddfil. Fan va det känns knäppt. Och speciellt när det är så förbannat trendigt att äta LCHF så kanske man borde försöka "väga upp"?

Om man tänker på exempelvis ägg. Jag och Hannes gör slut på minst cirka 30 ägg i veckan. Det är mycket! Dock är detta inte sällsynt, speciellt inte när man ej köper hem kött (och i dessa underbara innan nämnda LCHF-tider). Det ger oss ett snitt på minst 4 ägg per dag. Säg att jag äter 2 ägg per dag. En värphöna som är i sin guldålder kan som mest värpa 1 ägg/dag. Generellt sett så kanske en värphöna lägger 5-6 ägg i veckan. En rashöna värper 2 ägg per dagen på 6 höns i guldåldern. För min och Hannes äggkonsumtion krävs alltså sisådär 6 värphönor.

Jag och Hannes har inte några egna höns. Alltså måste dessa befinna sig någon annanstans. Jag vet ingenting om dessa. Hur dom mår, blir behandlade och blablabla. Jag och Hannes köper inte ens ägg från frigående höns enbart för att vi är för snåla. Om jag slutar äta ägg så skulle vi kunna byta ut våra 30 ägg för 20 kronor mot 15 ekologiska ägg från frigående höns för 33.50 utan att bli lidande.

Jag ger det 2 månader och så får vi se. Skulle jag ändra mig 2 veckor in så var jag väl inte redo än. Det är ju trots allt den 27:e idag. Så den 27 juni. Då får ni förhoppningsvis en kling om att det har gått bra. Jag kommer att fokusera på maten och kommer därför inte att slänga mina skinnjackor, docs, osv. Däremot tänker jag väl inte heller springa iväg och införskaffa mig en ny päls, men hey det hade jag ju inte tänkt i vart fall.

Vi hörs!

Kramochhej //ELin

läs lite grann HÄR om du är intresserad

Jag är NUMMER ETT förbannad för att jag inte ver vart mina hörlurar är.

MÅSTE NI FÖRSVINNA? Jag blir så förbannat handikappad när ni är borta och vem fan vill gå runt på stan som en jävla whigga och lyssna utan hörlurar så att alla hör mina absolut pinsamma musiksmak??!

Det lämnar oss till NUMMER TVÅ. Jag är så jävla sur över att jag inte lyssnar på cool musik. VAD I HELVETE?? Varför har jag en morsa som lyssnar på Lisa Ekdahl och en pappa som gillar Elvis och dansband? Jag visste ju för fan inte vem Bob Dylan var förrän typ 2an på gymnasiet!!!! Jag hatar att alla slänger sig med coola bandnamn och jag hatar absolut dom som ska pinka ur sig vilken skiva vilken låt är med på och vilket år den släpptes.. SOM ATT JAG HAR ORK ATT BRY MIG OM VAD DU KAN? Jag kan googla om jag vill veta.

Detta leder mig till NUMMER TRE, vilket är människor som är så äckligt jävla bekräftelsesökande att ni förtjänar att aldrig bli sedda ever! Folk som bara måste visa hur förbannat duktiga dom är. Jaha, vad vill ni ha? En klapp på huvudet? Människor som bara avbryter när man försöker berätta något för att få slänga in lite sådär försiktigt att dom minsann också vet något. JAHA?!?!?!

Jag är förbannad på att varje gång man är sugen på något gott så har man ALDRIG en endaste jävla werthers kola hemma. (vadå WERTHERS??? DÖP DET TILL NÅGOT ENKLARE!!!). Så där börjar man pyssla och slänger ihop en mix av typ honung, blåbär, banan, havregryn och smör som smakar SKIT. ÅÅÅÅH:@ Det är min NUMMER FYRA.

Aldrig kan man fan få som man vill!!! Jag blir så förbannad för att folk fan inte fattar politik och abolut inte fattar vad som är bäst för dom! Jag stör mig på demokrati när folk inte väljer rätt. VADÅ MODERATERNA??!?!?! ÅÅÅÅÅ. min NUMMER FEM är för tillfället att folk är så förbannat jävla egoistiska att dom på riktigt tycker att dom förtjänar 50 000 i månaden!! MEN FÖR I HELVETE:@ Vad ska ni med alla era pengar till? Torka erat lyxskit ifrån arslet???? Era jävla puckon. Ingen jävla emati eller förståelse alls?

Jag HATAR SÅ FÖRBANNAT MYCKET ATT JAG INTE ENS ORKAR SKRIVA DET PÅ DEN HÄR TÖNTIGA JÄVLA BLOGGEN. så atteeeeh NUMMER SEX = bloggar. Kan folk inte bara ta sina oviktiga liv och köra upp någonstans? Jag skiter i vart du har köpt din nya märkeskeps och jag bryr mig ännu mindre om vart och när du färgade ditt hår! Jag bryr mig inte om hur smal du ser ut i din nyköpta bikini och jag bryr mig inte om hur mycket du tränade igår!! För guds skull, tänker ingen på något vettigare?????

ILSKA ÅT FOLKET. FOREVER. Varsågod era smyghatare! Jag vet att ni också är rikligt förbannade och springer runt och förtrycker era känslor. Därav skitsnack, mobbing, krig och annat bröte. ÅÅÅÅÅÅÅHHH ARGHHH....

Jag har flykt som min bästa försvarsmekanism.

När saker känns jobbiga så pallar jag oftast inte med dom mer. Jag drar.

Jag är uppfostrad med att kunna springa emellan mammas och pappas lägenhet hur jag vill och jag är uppfostrad med att man inte ska skapa "dålig stämning". Man ska se glad och söt ut för att få vänner.

Alla jag känner är på ett eller annat sätt deppiga. Man löser det på bästa möjliga individuella sätt.

Det senaste har jag inte rört på mig i någon överdriven mängd. Annars kan jag ofta finna lite lycka i en springtur på en mil. Eller ett yogapass.

Annars har jag mat. Skitbra. Äta sig pigg och glad. Mina dopmin-nivåer skjuter i höjden av ett kilo godis (som för vilken annan sate med en människokropp). Jag får inte alls någon kick av självsvält. Visst, det är väl alltid skoj att se smal ut i spegeln. Men på riktigt har jag aldrig sett mig i spegeln utan att kunna se lite smal ut från någon sida så det där är bara påhittade problem. Jag skiter i det.

Att vara ful har aldrig varit ett problem. Folk älskar att berätta hur fin den och den är och jag har fått höra det sen dag 1. Tack för att ni gjorde mig medveten om att mitt yttre uppenbarligen är det viktigaste jag äger.

Jag blir ändå deppig såsom var och varannan.

Förr brukade jag röka ett paket cigg om dagen, det var också rätt skönt. Min hjärna fick ett pling varje gång.

Kaffe är även det en dopaminhöjare och i perioder har jag druckit tio koppar/dag.

Och så har jag mitt stora intresse - hälsa.

Enligt allt jag vet så ska man hålla sig ifrån kaffe, cigg, skräpmat, stillasittande. Man ska ta itu med vad som kommer along och skratta mycket.

Jag börjar bli så förbannat trött på fejkskratt att jag vill slåss.

Mestadels så känner jag inte alls livglädje och livslust.

Jag är sjukligt förbannad.

Inte ens ledsamhet räcker längre.

Ibland så gråter jag någon timme för att lätta på trycket. Jag tar en cigg efter ett monstermål och planerar ett gympass imorgon bitti.

Men jag börjar allvarligt talat att bli för sur. Jag fnyser och sticker som ett bi. PALLAR Inte.

Det bara ekar i skallen "MEN JAG ORKAR INTE".

Som att det vore något nytt? Som att jag vore den första?

Nej och nej.

Men det spelar ingne roll. Jag har lust att lämna, säga hej då till "problemen" (som är illusioner).

Fyfan va jag är trött på saker och ting.

NEJ jag vill inte käka antidepressiva. NEJ jag vill inte bråka med nära och "kära". Jag vill inte röka och jag vill inte springa. Av en simpel jävla anledning - JAG ORKAR INTE.

För nu har jag hållt på sedan jag var 10 år eller nåt och det funkar ju inte.

Det fungerar inte att fejkskratta och acceptera. Det funkar inte med "mål" och ambitioner.

Jag vill byta ut i mån och mycket allt (vissa saker kan få stanna, typ pojkvän-grejer är jävligt hipp och bra). Och allt kommer ju att stanna, bara att jag helst vill ta en paus. Bara få andas. Odla någon jävla mirakelört och ta en fin promenad på ett ställe jag inte gått på än.

Man får vara arg.

Tack så mycket, för då är jag gärna det ett tag till.

Man får misslyckas och man får bete sig cp.

BRA.

För jag ser gärna ful ut och jag skapar gärna dålig stämning. För jag är så förbannat trött på god stämning och sött folk. DRA ÅT FANDERS.

så här ser jag ut idag.

Nu är jag hemma igen. I alla fall under helgen innan jag tar mig hem till far min och ska råplugga matematik i 2 veckor.

Så igår kväll glider jag in i lägenheten och det var så himla fint och rent här hemma att jag kände mig helt chockad. Mannen i mitt liv stod i köket och gjorde sallad och bara var allmänt fin i en av mina tröjor :) Jag trivdes fruktansvärt bra. Fick läsa lite i en bok jag älskar och sedan mysmysmys. Suverän hemkomst. Flygturen hem gick väldigt fort och vår förbeställda buss/taxi-thingy kom lite tidigare än tänkt och allt var bara great (minus min hicka).

Själva resan i Barcelona var fantastiskt! Vi har sett massor med saker, haft en otroligt relaxed och mysig tid för oss tre och träffat intressanta människor! Vi strövade torg och gator fram och vi besökte parc guell, la sagrada familia, picassomuseet, hamnen, stranden, triumfbågen, två mysiga kvarter (gracia & raval) m.m. Vi bodde på grymmaste hostelet (det hette till och med COOL). De hade gröna väggar, bob marley-bilder överallt, en het tjej som småskällde på mig som jobbade där och låg mitt på huvudgatan la rambla!Helt perfekt utgångsläge.

Några av dem som vi la märke till, blev vänner med och lär minnas är nog först och främst Rita! Hon var en ung, otroligt smart, ambitiös och mogen tjej på 16 ifrån New York som vi hängde med en hel del. Henne hoppas jag att man någon gång kommer möta igen! Sen var det också Julian som satt och grät och skämtade på samma gång på en uteservering, den lille jäveln som stal Emelies ipone, tjejerna som jobbade på hotelet, den sociala och lättsamma tjej med afro som hamnade i sängen under mig sista kvällen, killen som maniskt vandrade runt bland oss vid MACBA med egengjorde dreads som letade mat och möjligtvis en något full herre som blivit slagen av polisen när han sov.

Jag kan absolut tänka mig att åka tillbaka till Barcelona, men skulle nog då gärna bo lite mer, mest så att man skulle få vandra lite mer och kanske hitta ännu mysigare små hak och second hander. Vi fann dock några favoriter. Det var ett hippt pizzaställe (Billigt) som hette Mucci eller något i den stilen, Veggie Garden var veganskt, billigt och jävligt gott. På ett hak i raval fick Emelie den sjukaste cappuccino serverad av en mörkröstig, charmig man och vi drack billig och jäkligt gott kaffe på ett ställe intill triumfbågen där det jobbade några söta kinestanter.

Vi hittade också en del shopping, men inte överdrivet mycket marknader. Matmarknaden på La rambla är dock absolut ett måste (la boqueria). De bästa second hander och affärer rent klädmässigt tyckte vi fanns i Raval-området. Däremot fanns det ju lite lyxigare butiker som vi passerade förbi en dag på våran vandring mot parc guell (det var iofs ingenting vi gick in och kollade på).

Nästa gång jag åker till Barcelona så vill jag nog åka linbanan, dra till det gamla tivolit, besöka gloriesmarknaden, gärna åka då det är varmare och helst lära känna någon inhemsk i området.

Uppe i sälen hade vi det också superskoj! Vi var där i en vecka detta året, vilket var lite längre än sist. Jag tyckte faktiskt att det var skönare med en vecka än enbart ett veckoslut. Vi var även i hundfjället och inte bara i kläppen och det var suveränt! Synd bara så var inte trollen lika aktiva som alltid när jag var där! Vi käkade ju såklart skitgod mat (Hannes mamma Anna är ju grym!) och vi bastade en del och badade bubbelpool, jättetrevligt! Jag var med på någon lam afterski en snabbis en dag och det har väl sin charm, men det lockar inte riktigt mig. Jag åkte lite svarta backar och vi testade att hoppa sådär jättelöjligt i snowparken (alltså mest bara åka på guppen liksom). Jag ramlade en del och det var ett grymt moment när jag fastnade i ankarliften i snowparken. Efter det hängde jag mest i Jr snowpark, ehehe.

Vi drog in till sälen och käkade pizza en kväll. Jag drack ett slaskigt glas vin, men det var ändå väldigt mysigt. Hans ramlade omkull i mitten av veckan och skrapade upp hela ansiktet och blev lite öm i kroppen. Tack och lov kom han ändå lindrigt undan då han tydligen varit ute och flygit rejält. Jag gick långpromenad med Lisa-fisa en kväll och det var hur mysigt som helst. Sedan var det ju såklart ett väldigt stort plus att få hänga med puppy hela veckan :)

Ni ska få ta del av lite bilder och så.

SÄLEN:

BARCELONA:

sådär hörni.

Det var allt för mig!

Puss & Kram

Okej.

Hur fan slutar man med det då?

Hur fan blir man god?

Vad vill jag, dumma unge..

Suck.

Intressen?

CHECK.

Vilka?

Vad?

VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED?!?!?!?!?!?

Det är i alla fall ett problem.

Jag kanske letar för mycket? Jag vill ju hålla på med något som är kul. Jag vill inte låta saker såra mig. Jag vill använda mig av allt på ett bra sätt.

Liksom, man kanske ger upp för lätt?

Men det känns liksom fel i hela magen och i allt och jag är helt ostabil. Jag vill liksom testa på nytt.

Jag har testat vissa saker nu och jag klarar inte av att röka, äta godis och dricka alkohol även om jag vill det jättemycket. Jag kan typ inte hantera det. Det är bara bättre att sluta. Men det är skitsvårt!

Och allt är ju i princip bara nedåtgående spiraler.

Jag orkar inte med att jag lever i ett liv med konstant längtan efter något annat. Jag måste fatta att här är nu och bara njuta av det. Men jävlar i helvete vad otryggt det känns.

Jag känner mig utan kontroll. Jag har så lite stabilt runt mig. Det enda som jag känner mig säker på är Hannes, men jag kan ju inte förlita hela mitt liv på en människa. Vadå sätta hög press på honom? Jag behöver kunna hålla mig själv uppe.

Jag vill verkligen, verkligen bara ha en vardag. Jag vill ha en plats. Jag vill känna tillhörighet och samhörighet. Jag vill känna mig behövd och jag vill känna att jag "gör något". Jag vill bidra med något. Jag vill vara duktig på det jag gör och jag vill få beröm. Jag vill arbeta/gå i skolan med människor som jag känner och trivs runt.

Jag pallar inte springa runt och känna mig otrygg och ej välkommen. Jag HATAR den känslan och ändå håller jag hårt fast i den. Jag känner mig i vägen mest hela tiden och det känns som att jag inte kan bete mig. Jag känner mig utfryst och mobbad. Jag känner mig ensam och utelämnad.

Jag sitter hemma och är paranoid och tänker att folk hatar mig och snackar skit om mig. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill verkligen inte röka, äta socker eller dricka alkohol men det är runt mig hela tiden och jag tar till det direkt jag blir osäker. Det låter säkert som skitsnack och jag är rädd för vad alla andra ska tycka hela tiden.

Jag är säkert bara helt cp.. Jag är helt ostabil för tillfället. Fattar varken ut eller in.

Det känns som att den bästa jag har är här och den sämsta jag kan vara är jag här. Jag vet att man inte kan fly från sig själv, men jag vill verkligen bara sluta vara någon som jag varit och jag vill det så fruktansvärt mycket, men det är så förbannat svårt.

Och även om jag får något nytt att tillhöra här så tillhör jag aldrig det ändå. Jag känner mig spretig.

Egentligen är ju bara platser just platser. Någonstans. Ett ställe man kan befinna sig på eller inte befinna sig på (havens djup, rymden, jordens insida osv).

Det som avgör vart man väljer att vara är ju inte egentligen platsen. Det har med en själv och den där kategoriseringen av sig själv som person. Vart vill jag befinna mig? Vad trivs jag med? Hur ser en bekväm omgivning ut?

Så. Just nu är jag någon som jag själv kategoriserat mig som (självklart med hjälp av andra, min uppfostran, mina upplevelser och mina egenskaper).

Det finns en människa som jag älskar så fruktansvärt mycket. En annan person som väckt sådana starka känslor i mig att jag brinner när jag tänker på det. Jag känner mig lycklig pga dessa känslor. Jag känner mig mänsklig. Jag känner mig stolt och nöjd.

Jag tänker. Jag tänker på många saker. Jag tänker på taktiska val. Känslomässiga val. Instinkter. Rädslor. Förföljelse och förförelse. Jag tänker på hur man anpassar sig och vad man faktiskt vill anpassa sig efter.

Den människa jag innan diskuterade är någon som jag vill anpassa mig efter. Men jag vill inte leva för och jag vill kunna testa. Jag vill anpassa mig. Jag gör det. Jag måste bara få testa. Vad vill jag?

Efter att ha börjat rensa inser jag hur mycket skit jag hållt fast vid. Jag vill nog släppa taget om mycket för att se vad jag faktiskt vill behålla. Jag vill behålla mig själv. Jag vill behålla kärleksfull människa som jag klänner för och med. Jag vill behålla intressen. Sedan får vi se.

Sedan.

Mañana mañana.

Jag mår väldigt bra. Allt bara trillar rätt. Eller så sätter jag dit det på rätt plats.

Det finns alltid saker att klaga på, så ska det vara.

Men jag är frisk, sund, glad, a ni vet.

Kolla in MONCHERIBABY.BLOGG.SE istället.

// PEACE!

Men ibland så blir jag trött på att vi blir uppfostrade till att vara rädda för den. Vi är rädda för naturen och våran kroppar och så börjar vi hata pga okunskap.

Jag blir trött på cigaretter, t.ex. Jag VET ju att det är skadligt för både min och andras kroppar, för miljön, djuren, naturen, fattigdomen osv. Förstå vad man skulle kunna lägga alla niktonpengar på? Vi skulle ju kunna rädda världen!! Men så sitter man där och blossar. Som en sån där oberörd stackars maskin. Men vi är ju inte maskiner. Allihop av oss grämer oss och glädjer oss. Vi ÄR en del av kretsloppet. Sorry, no can do otherwise. Det bara ÄR så. Hur vi än vänder oss är stjärten bak. Vi är en produkt av naturen. Inte tvärtom. Vi är inga maskiner där man bara kan byta ut delar utan biverkningar. Symtom är ju inte skadliga. Det är symtomen som varnar oss, ber oss att ändra oss och guidar oss. Liksom, man ser ju tydligt vad som är konsekvenserna.

Vill vi bli svaga och dö?

Vill vi röka?

NEJ.

Det vill vi inte.

Varken du eller jag.

Jag ber er allihop att kolla på SVTs serie "Äkta människor" och fundera över den verkligheten.

Sedan kan ni även kolla på den här bilden och längta ut till skog och dal:

En är ju för helvete bara människa. Min drivkraft börjar svika mig.

Det handlar inte om att ge upp eller att jag kommer börja frossa kanderade mandlar och kött. Springa på kassa krogar och vifta med ögonlocken som förr. Det är jag för gammal för (fyllde femtio plus denna vintern). Men jag vill bara njuta med vänner. Jag är inte gjord av is. Jag vill ju ha allt lika mycket som alla andra.

Så det så.

Nu har jag väl varit stiff tillräckligt länge. Det funkar ju inte. Jag blir ju helt miserabel och prestationsnivån stiger till femtusen vilket leder till att jag inte vågar göra något i rädsla att misslyckas.

Ni som känner mig vet säkert att jag är en person som svängen som attraktionerna på liseberg eller som en discoklubbs fullaste besökare i näsintill allt. Jag hetsröker ena dagen utan att bry mig för att börja gråta av ett torkat russins onödiga sockerinnehåll som glidit ner i magen nästa. Jag skulle bli forskare igår och idag politiker. Ibland är mina mål lägre än där jag är just nu och ibland är de skyhöga. Det finns en expertis i mig när det kommer till att ångra sig. Jag är mästarnas mästare vad gällande att bara krångla lite extra och jag beter mig mer än gärna som en jättebebis för att fem minuter senare agera mamma åt hela världen. Ibland blir jag t.o.m. klok gumma och låter visa ord trilla ur käften på mig.

Det senaste har jag dock lagt kraft på att sura lite extra mycket, vörda om mig själv på ett otroligt korkat sätt, vara lite dryg emot min omgivning och grina en del. Jag har velat rädda världen och slåss för rättvisa. Jag har känt mig inpressad emot väggar och skyllt de mesta snesteg på vad som än tillgängligt att skylla på. Ansvaret har jag slängt åt helvete och varje glas vin har gett mig dödsångest.

Jepp. Min kropp känner sig renare. Jag mår faktiskt bättre. Jag känner mig lyckligare, bekvämare och säkrare. Så då är det väl dags att förändra sig. Hade jag varit min vän just nu hade jag fått lite spasmer. Men där är ni, kvar med mig och sådär underbara och vackra som ni är. Ni har berättat för mig att ni gillar mig så mycket trots att jag känt mig så dum och hemsk. Ni gillar mig! Precis som jag gillar er. Och därför bör jag visa det.

Min stelhet och skörhet är väl sinnessjuk. Jag har gått runt ett bra tag och varit mesgt bajsenödig hela tiden. Inte kunnat slappna av. Koncentrerat mig så mycket på allt negativt att jag inte ens gjort ansträngningar att förbättra omgivningen och mina upplevelser. Under sisådär ett halvår känns det som att jag agerat både mormor, bebis, mamma och rebellisk tonåring.

Jag ska försöka skita ut de där ruttna bajskorvarna som får mig att ha koncentrationen upp i mitt eget anus och bara släppa spärrarna och köra. INGET MER KNIP.

Positiva Sune de luxe på mig (farsarn brukar inte alltid säga detta med ironisk klang om deppiga själar, så inte dig nu matilda linda - love you pusspusspuss). Helomvändning. Nu är det dags att skratta.

Varför skulle allt bajs vara fult/trist/tragisk/hopplöst? Det dåliga är ju till för att förbättras :) Det är ju skönt att man kan förbättra.

Hej, hej våren. Lagom är bäst. Glädje är grymt.

Nu blire toan ;)

Kyss hej.

Jag vill vara omtyckt. Ibland gör jag saker som ger motsatt effekt, folk gillar mig inte alls på grund av den handlingen.

Vem vill vara ligget man ångrar? Vem vill vara störmomentet i folkmun? Vem vill vara egoistisk?

Jag är helt medveten om att min lilla hjärna registrerar det mesta omkring mig som sammanhörande med mig själv. Jag läser en text någon annan skriver och tänker "måste hen tycka så illa om mig?!?". Klappklapp.

Även om det handlar om mig eller inte så är det ju bra att ta lärdom av det om man känner sig träffad. Jag kanske bara ska undvika att haka upp mig på det här med att inte vara älskad av alla.

Jag gör mycket dåligt, men jag gör mycket bra också. 
Alla är vi mänskliga och misstag lär oss alltid någonting. Andra lär sig säkert något av mina misstag också (förhoppningsvis mer är att jag är en dålig människa ibland).

Men. Fortfarande är det jobbigt. Det är inte populärt hos mig själv att känna mig bortputtad. Vad fan ska man svara när man gjort fel? Alla svar är tabu "Jag vet inte varför", "Det var aldrig meningen att såra någon", "Jag tänkte inte på konsekvenserna", "Jag ska försöka vara bättre hädanefter".

Det är antagligen bäst att inte säga något.

Folk mår bra ibland av att ha någon att vara bättre än. Jag antar att jag är den människan för vissa och jag ska väl vara glad att jag glädjer dem.

Det handlar fortfarande mycket om acceptans. Att acceptera att vissa saker är som dom är och försöka utgå ifrån det. Se till det positiva. Det har ju faktiskt hänt väldigt mycket positivt i mitt liv och i andras liv runt omkring mig som nog är väldigt positivt om man ser på det med andra ögon. Folk blir ju mer erfarna för varje andetag.

Jag vill ju inte bidra till att andra känner sig oälskade. Oftast är det tvärtom. Det är sådant som nog inte ska försöka visas, utan bara kännas. Jag gillar er, ni känner i kroppen om jag tycker om er. Om mina handlingar säger något annat så är det ju för att min koncentration har fastnat i tanken och det ytliga. Lika bra att lägga energi på att älska istället på hur man visar att man älskar. Sådant kommer att lysa igenom.

Det är egentligen lätt.

Folk är alltid snälla, det bara är så.

Det finns mycket man skulle vilja prata om. Säga till andra. Berätta för någon hur man är rädd att den inte ska tycka om en och därför är konstig. Hur man är avundsjuk. Hur man ångrar att man inte visade bättre att man uppskattade. Ärlighet är väldigt viktigt.

Jag ska försöka bli så ärlig jag bara kan. Det är lätt bara man vill.

För helt ärligt, sårar gör man ju ändå.