saturdaynightbeaver

var nyss och fikade med moa, fellan och elin:) MYSIGT!
Nu kommer snart Elin, morsan sitter och kollar på "biggest loser" och skrattar när tjockisarna faller i vattnet från en flotte.
LIPPAN KVÄLL DÅ!!
c ya
KÖSS

fatta att det där håret hade potential. varför gjorde jag inget snyggt med det istället för att bara klippa av det? Det var välskött, oslitet och en perfekt grund till en snygg frisyr. För er som inte vet är detta min normala hårfärg. Typ råttblont, fruktansvärt.
PUSS!

Det är nästan alltid när jag är ensam som jag har mina storslagna funderingar. Ibland händer det ju att jag och elin1 filosoferar på nattkvisten, men oftast är det i förhållanden som förut när jag vandrade i min ensamhet med hastiga steg mot högskolan väst för ännu en dansomgång. Jag tänkte på mina kärleksförhållanden, eller snarare min brist på dem.
Nu har jag varit singel i ett och ett halvt år. Jag går där och traskar och tänker att "kanske kommer det alltid vara så". Mitt förhållande med mig själv är ganska bra och jag har inte så mycket att klaga på egentligen. Trots att jag är ganska bra på att göra mig själv förvirrad, så hade jag antagligen gjort det ännu mer om någon annan fanns i relationen också. Jag slipper ett visst ansvar och behöver inte visa min kärlek med rosor, fnitter, gnäll, oro eller svartsjuka. Ingen som tycker att mina kläder är för estetiska eller tydligt visar hur egoistisk jag är för att jag inte vill spendera alla veckans kvällar med att suga kuk. Åtminstone inte någon som jag bryr mig om att det tycker så. Jag är "fri".
Så.. varför är det så då? Varför är jag singel och fri, eller fri för att jag är singel?
Jag är kräsen. Jag är rädd. Och folket bara snappas upp framför näsan på mig, just för att jag är relativt handlingsförlamad. Jag älskar flirtandets spänning och den där lilla leken man leker som singel. Skapa reaktioner genom att bara spendera lite extra tid på någon, eller kanske spendera lite mindre tid på någon än vad man brukar. Men längre än så brukar det inte gå. En kyss här eller där, men känslorna kommer knappt på tal.
Andra blir kära i varandra och flickorna bara verkar ha någon slags facebook-grupp som jag inte får vara med i. Den är till för alla som är "potentiella flickvänner". Dom lär sig hur man ska skicka sina signaler och hur man ska se ut som en liten svärmorsdröm så att pojkarna inte blir lika rädda för dem som du är för deras kärlek.
Så plockas en och en av mina lekkamrater ut ur leken och snart lär jag sitta där, en singel bland alla par. Den som inte får hänga med på Noas ark.
Men jag klarar inte av att någon ska bli sårad på grund av mig när jag ändå inte kan bestämma mig. Vill jag vara singel eller inte? Jag vill vara en blandning. Men svärmorsdrömmens söta leenden ger säkra signaler, hon vet vad hon vill.
Jag kommer ihåg när en tjej sa att hon hade haft sex med min pojkvän, alltså att han hade varit otrogen. Självklart blir man nyfiken, så jag blev vän med henne på den coola sajten "bilddagboken". När jag satt där och kollade in den där storbystade bruden med sitt vackra leende kände jag något jag inte förväntade mig. Hennes osäkra uppsyn och vilja att bli älskad fick mig nästan att vilja ge henne mig egen pojkvän, som jag höll så kärt. Jag ville göra henne nöjd, ville få henne att bli lycklig.
Flera gånger har jag försökt radera mitt samvete. Likgiltig är ett ord som blivit smutskastat som något dåligt, jag kan inte avgöra vad jag tycker än. Men jag klarar det inte, jag kan inte se den där tjejen i årskursen under bli ledsen för att jag ska få kyssa på någon som jag faktiskt ändå inte vill ha ett förhållande med. Jag vet ju hur ont det gör, när man står där ensam med sina känslor och ens förhoppningar är helt krossade. Det är ju ett förståeligt senarium om den andra tjejen är någon som man känner, men det räcker att jag vet någons namn och får en inblick i hennes liv så blir jag helt knäckt. Min mammas röst i gör sig tydlig i bakhuvudet och hennes stämma formar meningen "du måste sätta dig in i andras situation".
Och ibland är det en pina. För jag vill med 99,9% bara få drömma om någon, vara med den, leka med den, kyssas.. men den där lilla 0,1%-delen i mig som känner så starkt medlidande med "vem-det-nu-än-är" får mig att hugga mig själv i hjärtat och lämna dom till att bilda ett par. Det suger.
En sak är ju i alla fall säker, hade jag hamnat i singelrummet på paradise hotel hade det ju varit självklart vem som hade åkt hem den veckan.
XoXo /ELIN

Jag måste sluta upp med mitt beroende av att testa gränser.. Jag får ångest över hur jag förstör relationer till andra människor, som jag vill ha kvar, bara för att jag tar ett steg för långt. Det får ju människor att känna sig kränkta när jag inte accepterar deras "nej" (även om jag tror att en del av dom vill säga "ja"). Det får mig att känna mig ond och slug. Mina vänner skulle väl inte se mig så, men många killar har säkert sett en glimt av det. Killar som jag är intresserad av då. Jag vet inte varför, jag hittar ingen lösning på det. Jag vet inte vad jag ska inse för att sluta få den där kicken av att kolla hur långt jag kan gå. Jag vill sluta, men det blir som en slags tävling. Men det är inte okej om det finns andra som kan bli sårade av hur jag beter mig.
Jag vet bara vad jag vill och det gör så ont om jag inte kan få som jag vill. Jag tänker liksom att det är mig det är fel på om jag inte kan få som jag vill. Frustrerande.
Kanske är det någon slags hämnd mot vad som hänt förr.. Jag vet inte.
Jaja, mitt humör har gått upp och ner ganska drastiskt under kvällen idag.
Igår var vi på backstage, det var najs (för att vara backstage liksom). :)
vi syns, puss!
/elin

Jag kommer ihåg hur jag förr alltid kände mig så otroligt avundsjuk på människor som visste vad dom ville göra i framtiden. Jag blev nästan irriterad på mig själv när jag i nian fick såpass bra betyg så att jag kunde välja vart jag ville gå, för jag kom in på allt.
Jag har en enorm beslutsångest ibland. Har säkert sagt det förr, men Donken Driven är omöjligt för mig. Jag kan inte bestämma mig så snabbt. Restaurang är också jobbigt, kön är alltid för kort och så panikbeslutar jag och sedan sitter jag och avundas de andras mat. Eller äter mer av salladsbuffén än maten.
Jag är också väldigt implusiv. Eller impulsiv kanske är fel ord, men om jag vill ha något så vill jag ha det nu. Därför får jag alltid problem när jag ska laga mat och är hungrig, för jag klarar inte av att vänta. Jag småäter under tillagningen och när det är redo att ätas är jag mätt.

Igår satt jag och kollade på gamla kort från typ 60-talet. Det var på mamma och hennes syskon. Först och främst var bilderna väldigt vackra. Jag blev sådär notalgisk till en tid jag aldrig levat i. Jag vill bara dela med mig av bilderna:)
Modemet sitter ivägen, men jag ska trixa lite så kanske jag kan lägga in lite bilder som jag tog på bilderna.. haha, u get it.
PUSS




sådär! nu fick ni en jäkla radda.. men aa, eftersom min kamera suger tycker jag nog att dom är finare i verkligheten. hur som helst. morsan var rätt liten på den tiden, men hon är med på i alla fall en bild. Vissa personer har jag ingen aning om vilka dom är, men fina bilder ändå. gulligt!
XoXo ELIN2

Magnus Betner i all ära, jag älskar honom, men orka att han drar samma skämt om samma problem. Fasiken, visst det är bra om det når ut till alla, och det är inte lätt att pumpa ut bra skämt som samtidigt visar hur fel samhället är. Men när det nu finns så förbaskat mycket att ta upp kan han la se till att hitta på något annat än samma gamla skämt om ebba von sydrows njutning. Shit, det finns ju en miljon andra grejer att hacka på/klaga på/gnälla över och killen är ju smart nog.
Jag däremot är för lat för att ta upp viktiga problem i samhället, så det för jag över på Magnus Betner med fler och så gnäller jag vidare på att andra personer inte har ork göra det jag själv inte orkar och tar en klunk soda streamat vatten.
Köss.

haha nummer 2 i mtvs mysiga reklamer

nu ska jag hämta skolkatalogen och dra hem till fia för att dricka kaffe och skratta åt alla som ser fula ut på bild.
puss!

Som jag skrivit i ett av mina avsevärt intressanta och för mänskligheten så meningsfulla inlägg tidigare så definerar jag mig inte alls som "kär" i blueberryboy längre. Det pirrar liksom inte. Så jag satt och tänkte lite på hur det känns att vara kär i någon. Jag blev rätt förvirrad. Av alla pojkar, män, karlar (kalla dem vad ni vill) som jag någonsin haft någon slags relation till och känt kärlekskänslor för så har nog ingen av dessa känslor varit den andra lik. Eller självklart finns det likheter, jag har ju känt bra känslor för dem allesammans som jag räknar inom kategorin på "folk jag möjligtvis varit kära i". Men känslorna jag hade för Adam, Bawer, Robin, Ahmed och Blueberry är inte alls samma. Finns väl minst an handfull till, men palla namnge. Hur som helst är känslorna inte samma. Men det är dom ju iofs inte för mina vänner heller. Det enda dom egentligen har gemensamt är ju att jag tycker om dom allihopa. Skillnaden kan ju då vara att jag känt mig sexuellt attraherad av "das love boys".. Men sex har ju absolut inte varit något avgörande, vissa jag gillat har jag till och med inte velat ha sex med. Fast det kan ju kanske bero på annat. Nu menar jag inte att "jag kanske förresten är kär i blåbär" - inte alls. Utan jag är bara förvirrad över vad fan kärlek är för någon känsla egentligen. Skulle jag kunna bli kär i vem som helst? Känns nästan så.
Yeahyeah. Jag vill ha en kompis som man bara kan mysa med ibland. Jag skulle gärna kunna mysa med mina tjejkompisar (inte ha sex med dom då kanske, men kyssas och mysas) men det skulle antagligen väcka misstankar hos andra att jag är lesbisk, vilket jag inte är. Förresten är det nog inte något mina kära kvinnliga vänner skulle vilja, för dom skulle ju tycka att det var konstigt och obekvämt.
Därför får jag väl hitta mig en vän av motsatt kön, som inte blir kär i mig och som jag attraheras av och som vill samma sak som jag. Vi får väl se hur det går.
XoXo
ELIN THA GREAT

Idag är jag inte lika sjuk, fortfarande rinner näsan och jag måste ha munnen öppen för att inte kvävas. Men febern är antagligen borta och jag har inte lika ont i kroppen som igår.
igår skrev jag att jag håller på att läsa "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson. Den är fortfarande inte utläst, men jag har kommit en bra bit. Boken får mig att reagera rätt starkt. Inte alls så att jag börjar gråta eller så att jag blir arg. Jag skrattar absolut inte. Känslan av likgiltighet växer sig dock otroligt stor. samtidigt biter rädslan tag i mig. Av alla mina rädslor är nog rädslan för att bli våldtagen den som påverkar mitt liv mest. Jag får panik om jag är ensam utomhus i mörker, speciellt på natten. Jag får en stor ångest och måste springa eller prata i telefon för att kunna hålla mig så klar i sinnet som möjligt. Det är inga svårigheter för mig att bli paranoid och snabbt börja gråta i en sån situation, utan att något ens är påväg att faktiskt hända. Bara vetskapen av att det kan hända får mig att flippa ur. Det är inte samma rädsla som andra fobier eller skräckfilm ger mig. Adrenalinet gör inte att jag kan skratta och det kittlas inte i magen. Jag blir stel och panikslagen och det är den mest obekväma känslan jag vet.
Jag har undrat mycket över varför jag är så fruktansvärt rädd över det. Självklart för att jag är utsatt, som tjej är jag oftast svagare än mina manliga medmänniskor och skulle jag bli överfallen med någon som är beväpnad har jag ingen chans. Döden är absolut inget jag vill ska komma nu, men att bli rejält misshandlad skulle jag kunna ta. Det är just känslan av förnedring som skrämmer mig.
Jag har upplevt förnedring. Jag har känt mig så otroligt korkad när kärlek som lovats aldrig kommit. Jag har blivit utnyttjad och behandlad som skit av män (eller egentligen killar) som inte velat mig något väl, utan bara velat få ha sex med mig. Ibland har jag velat säga nej, men ändå inte gjort det. Jag har aldrig blivit fysiskt tvingad till sex. Inte heller har jag blivit utpressad till det. Jag har inte sagt just ordet "nej" och ändå haft sex med någon. Jag har "inte ens" blivit speciellt tjatat på. Men, gott folk. Jag har känt mig tvingad att säga "ja", byggt på konstiga grunder. Det är inget jag vill gå in på speciellt mycket, utan det jag vill få fram är att jag känt mig förnedrad och utnyttjad utan att egentligen visat motstånd till själva sexet. Det har fått mig att må dåligt. Tanken på den förnedringen som man antagligen känner vid en våldtäkt skrämmer mig därför såpass mycket att det faktiskt får mig att hämmas i livet. Jag kan inte ta en promenad vid midnatt och jag vågar inte gå ut och springa efter klockan 8, såvida ingen är med mig. Självklart är det bra att jag inte tar dessa risker, men jag HATAR att dom riskerna ska finnas. Jag förstår inte hur man för en så kort tillfredställelse kan vilja skada någon för alltid. Även om man kan lära sig leva med dem såren, så tror jag inte att dom någonsin läker.
Och egentligen är väl inte jag någon som en våldtäktsman skulle välja som offer. Inte om han såg mig på dagen då det är ljust ute. Jag är inte svag i dagsljus. Men när jag livrädd springer hem i mörkret, så tror jag inte att jag uppfattas som samma person. Förhoppningsvis skulle en våldtäktsman inte "välja" mig ändå, men man vet ju inte. För våldtäktsmannen som har en stratergi och som planerar sina brott, är nog inte jag självklar. Men om det finns något gäng som springer runt och är dumma i huvudet, kanske inte tänker på konsekvenser, kanske går på droger, kanske tycker att det är tufft, kanske vad fan som helst är fel så är jag trots allt en ensam, söt, försvarslös flicka. Och i helvete vad jag är rädd för att någon skulle förstöra mitt liv så.
Jag vet att jag har spelat på den rollen ibland, men det är något jag försökt sluta med. För jag vill fan inte bli sedd som försvarslös. Men jag vet inte hur jag skulle bete mig.. kanske skulle försvarslös vara just det jag skulle bli om något sådant inträffade? Skulle jag få en kniv riktad mot min hals vet jag inte hur tuff jag skulle vara. Jag håller trots allt livet otroligt kärt.
Jag hatar verkligen att jag är rädd för något som inte borde finnas. Hade det bara inte funnits, hade jag inte varit rädd. Det är inte naivt att tycka att våldtäkter skulle kunna utrotas.. Kanske inte under min livstid och kanske inte just nu, för lets face it.. det är synd om mänskligheten. Vi är så jävla fyllda med hat och uppfostrade med samma ingrediens. Liksom, i dagens samhälle är mina känslor av förnedring "inget att gnälla över". Man blir ständigt matad med bilder av människor som har det värre, så "tyck fan inte synd om dig själv". Men att vilja förbättra även småsaker som är dåliga är inte att tycka synd om sig själv. Jag tycker ju mer synd om dem som blir utsatta för en våldtäkt och tro't eller ej, jag tycker jävligt synd om våldtäcktsmännen. Klart som fan att det är synd om dom, vem fan skulle bete sig så om dom mådde bra. Men det gör ju inte det dom gör förlåtligt.
Ni kanske tycker att det jag skrivit redan är sånt ni vet. men ingen gör ju något åt det. Inte jag heller, jag springer och gömmer mig hemma i min lägenhet. Vem vet vart den ska börja? Ibland är mitt hopp för att saker någonsin ska bli bra för jordens befolkning helt dött. Eller who am I kidding? Det är i princip alltid dött, jag bara tänker på det mer eller mindre. Sedan är det väl svårt att definera bra. Jag tycker att jag mår bra, men klagar ändå över min rädsla att bli våldtagen.
Detta blev förbaskat mycket längre än vad som var tänkt, men saker blir inte alltid som man tänkt sig. Och hjärnan gillar inte överraskningar. Jag vet inte om jag tänker mig att jag kommer bli våldtagen eller om jag tänker att jag inte kommer bli det. Oavsett fokuserar jag på det och det stör mig. Det har gått så långt att jag nu till och med är rädd för min rädsla att bli våldtagen. Man brukar ju ha ett sätt att se till att få det man väntar sig.
Nej då, jag tror inte att jag kommer bli våldtagen.. inte med min försiktighet.
Menmen.
Nu får jag avsluta.
Fortsätta läsa.
Vi ses!
Puss

jag har varit sjuk hela dagen. fruktansvärt! mått illa när jag ätit kakor, sett på tv och gått promenad. allt får mig att tycka ännu mer synd om mig själv. men självklart, hade jag aldrig varit sjuk hade jag ju inte uppskattat att vara frisk.
satt som en aubergine framför mtv förut, i cirka 2 timmar, och dregglade lite emellanåt att jag snöt mig. Eftersom hälften av det som visas på mtv är reklam var väl inte tanken på reklam överraskande, men när det här kom upp blev jag förvirrad. Är dettas ironi? haha, jag fick i alla fall något att skratta över i några sekunder innan jag gick tillbaka till mitt innan hjärndöda tillstånd.

Dom måste ju seriöst driva med tv-shop?
besök mtv's hemsida om du inte har kanalen hemma.. älska mtv! http://www.mtv.se/mtv/
jaja, nu ska jag väl fortsätta med det jag gjort hela dagen, pendlat mellan att äta isglass, läsa "män som hatar kvinnor" och läsa illustrerad vetenskap<3
bara för att ni vill leva mitt liv,
puss!

När det helt plötsligt (bara sådär, utan förvarning) börjar forsa snor ur min näsa så kände jag att det vore dumt att gå iväg och dansa. Hur awesome det än är, jag pallar inte bli sjuk.. mer sjuk.
Gå och sova klockan halv 8 känns väl tidigt, kan ju i alla fall vänta tills klockan 8.
Har gått och nynnat på en låt hela dagen, den där "soy un perdedor, I'm a loser baby.. so why don't you kill me?" För er som vill njuta av denna, liksom jag, och tänka tillbaka på det ljuva 90-talet.. PRESS PLAY.
luv ya

"I have been banging up I confess, and yet my use is extremely moderate and controlled what am I saying? Kate will not tolerate this shite I wouldn’t blame her, and alongside the fixing neither of us seem to completely trust each other although I love her and no other and the tiffs & tumults come between magical happy times. the most cherished hours are those spent in her arms . . . so why this suspended feud? oh I dunno, she certainly knows how to get a rise out of me. Or tears. Or low-flying guitars. Is it me trying to avoid the reality of my most antisocial habits, or is there any defence in these debates that I can confidently use. . . and so I sorry selfish c*** I might well be . . .

It is divinity itself, true love, and hell is the heart’s terrible palpitations as a “turning” is in the offing. All I wish for is for her to come and lead me back out of the dark.

I aim to write a great deal more than I have and also to make a blinding record. Godspeed the light.

Her timing is impeccable as always. . . footsteps"

för mer av detta: http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/books/article1961854.ece

resan till hemköp var inget vidare. Första trappsteget ner kände jag en enorm smärta.. i min stortå! Vet inte vad jag gjorde igår, men nåt ordentligt jävligt måste det varit. Karma har drabbat mig. Och inga rosor blev det heller, för blomaffärerna var stängda. Och påväg till Bellis blommor passerar man ju biblioteket. Detta fick mig att komma på mina 12 lånade cd-skivor som ligger hemma hos min far på en byrå. Käckt att dom skulle vara tillbakalämnade för 2 veckor sen! Feta skulden till biblan med andra ord.. Sedan fann jag inte vad jag ville, fick bli lite choklad. Kostade på mig en låda merci, kul att ge en snickersbar liksom.. Påvägen hem gick jag förbi espressohouse. Jag kollar alltid in för att se vilka som sitter där och fikar, och så avundas jag dem!
Jag är nämligen fikatjejen som kom bort. Jag vill spendera mina pengar på kaffe som är skummigt, goda mackor och små, små, små kakor för 12 kronor! Jag vill vara hon som man fikar med. Jag vill spendera mina vakna timmar på stadens olika caféer. Det gör jag inte.
Jag kände att det var deppigt att jag gick ut. Verkligheten slog mig hårt i ansiktet, KABLASH!
jaja, nu ska vi laga potatisgratäng.. mmmmmm.. mums!
PUSS /elin

kom på en rolig sak att göra när man har tråkigt (jag älskar det i alla fall) - LISTOR!!
Tips på vad man kan göra för listor:
*vilka som passar ihop
*snyggaste människorna
*härligaste känslorna
*vad man är bra på
*vad man vill göra innanman dör/innan man fyllt ett visst år
*ranka människor man känner
*bra musik
*god mat
*saker man älskar att göra
*alla man någonsin intresserat sig för
*sämsta filmerna man sett
*vad man tror kommer hända under året (och så kollar man på den efter ett år)
*låtar som betyder något för en och vad dom betyder
*vad man vill lära sig och kanske även saker man önskar att man aldrig lärt sig
*länder
*människor som har det sämre än du
*ställen du vill resa till
*personer du vill stajla om
*konstiga saker med dig själv eller någon annan
*roligaste minnena du har
...osv!
Det är faktiskt en otroligt rolig tidsfördriv, bättre än bilddagbokentest till och med;)
kör bah bööys!
nu ska jag springa ner till hemköp efter att lyssnat klart på John Carpeners "The End (part 2: sound version)".
XoXo ELIN NORGREN