saturdaynightbeaver

När man vet att man har gjort fel, men aldrig kan göra det ogjort.

Är det bra att känna sig skyldig när man är det?

Det finns folk som inte har en egen inkomst, som inte har några pengar. Man kan få mat hemma hos mamma & pappa, men där vill man väl inte vara jämt. Det är gött med cigg och sprit. Det är nice med nya ting, en dator eller en tröja, så får man in pengar försvinner de fort.

Det finns en välvilja att dela lika. Man vill vara snäll. Man försöker tänka att ditt är mitt och mitt är ditt. Men du har ingenting och du ger inte till mig när du har. Jag känner mig som något man utnyttjar. Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det ändå känns som att anledningen till att vissa är med mig är för att hos mig får ni mat. Varsågod. Självklart ska ni ha. Jag vill ju ge. Men så börjar jag få panik och tänka dumma tankar. Rädslan ekar i kroppen. Vad händer när det tar slut? När jag inte har mer. När jag inte orkar ge.

Förr har jag varit så okej med att ni tar, bara ni finns runt mig. Nu kommer paniken allt oftare över att ni finns där och jag kan inte ta vägen någonstans. Det finns ingen plats för mig. Jag ber er inte längre att ta, men ni roffar åt er ändå. Alla tar för givet och ingen frågar om det är okej att sova över här. Nej, för vi har sagt att "åå så kul kom och sov hur ofta ni vill, vi vill bara ha folk här". Och sen får jag panik. Jag har ingen plats i mitt eget hem.

Jag känner mig så jävla skadad ibland. Helt handikappad. Jag kan inte bete mig som jag vill när andra är här. Det känns som att jag inte kan andas. Det blir som en enorm jävla osäkerhet, meningslöshet, tomhet och ensamhet. Där står jag där själv igen. För ni sitter och äter ost eller dricker vin. Det ÄR ju trevligt. Jag tycker om det. Jag tycker bara inte om känslan av maktlöshet. Jag har ingen makt.

Jag har börjat få ett kontrollbehov som är sjukt. Jag vill ena stunden att den här lägenheten ska vara bara min och hannes. Sedan vill jag ibland bo fler. Jag tänker att det vore mysigt att bo i kollektiv. Men jag skulle inte klara det än. Jag känner mig ivägen för att jag vill sova, äta, plugga, gå en promenad. Jag vill sitta och läsa men jag klarar inte av det ni finns i närheten. Jag kan inte slappna av. Det handlar inte om ljud eller vem som är i vilket rum. Det handlar om att någon är där och jag kan fan inte andas.

Allt blir dåligt när jag blir sådan, speciellt jag själv. Jag blir den hemskaste människa. Jag vill bara gråta mig själv bort till en plats som är min, dit ingen kommer och inkräktar på revir. Där ingen tar för givet vad som är okej eller inte.

Jag borde tycka synd om den som inte har ett hem och inte har mat. Jag gör det så länge som jag inte tycker synd om mig själv. Jag känner mig inte vaggad av era stora händer, jag känner hopplöshet. Det gör ont i bröset och halsen blir spänd och jag vill bara bortbortbortbort. Eller få bortbortbortbort er. Vara i fred. Låtas va.

Jag vill inte känna så. Jag älskar ju er. Det är underbart att kunna bidra. Men det känns bara meningslöst. Det känns som att ingen vill förändras ändå. Jag känner mig fångad och fast. Det är meningslösa känslor som skulle kunna INTE kännas. Jag vet bara inte hur. Jag vet ju inte ens varför jag känner dom.

Hejsandå.

Ibland har man ju hört att sossarna gnäller. Ett "gnällparti". Så..

Det kan man ju fråga sig.

Vi kan ju börja med att försöka förstå verbet "gnälla". Att gnälla är helt enkelt att jämra sig över att man inte mår bra. Med andra ord:

Varför mår inte socialdemokraterna inte bra?

Det borde jag kanske ta reda på.

Å andra sidan finns där också männen som mår dåligt men inte gnäller. Varför det då? LÄS DENNA ARTIKELN.

Är det något bra att gnälla?

Det måste väl på ett sätt ändå vara bra att kunna få sin omgivning att förstå om man inte mår bra?

Jag vet inte. Någon som vet något?

Bara för att man kan så måste man inte göra. Men jag har liksom inte varit säker på vad jag kan och inte eftersom jag inte testat allt. Så blev jag helt besatt av tanken på min egen förmåga. Glömde bort vad jag ville och testade enbart vad jag kunde.

Jag kan göra vad jag vill. Jag är vem jag vill.

Så, vad vill jag?

Hur vill jag bete mig? Vem vill jag vara? Hur vill jag påverka andra? Vad vill jag göra?

Jag vet åtminstone att jag inte vill göra bara för att jag kan längre.

PÅ BILD: en trotsig skitunge som gör saker för att bevisa för sig själv att hon kan. OKEJ... va duktigt. Det räcker nu. Jag är faktiskt trött på henne. Jävligt omogen, löjlig, egocentrisk, rädd. Stackars barn, men skyll dig själv och - VÄX UPP.

Tyvärr så är det faktiskt så att man har ansvar. Du lever tills du dör. Du kan göra vad du vill med den tiden. Använd den väl om du är smart. Jag får inte ut någonting på att såra någon annan, försvara mig själv, testa gränser utan anledning. Jag påverkar faktiskt andra människor. Allt jag gör spelar roll, även inte för någon annan så för mig. Hur vill jag påverka mig själv?

Vad har jag? Vad kan jag göra med det? Vad tror jag är det bästa att göra?

Jag får nog komma på det.

Allt det som varit borta kom tillbaka. Min uppmärksamhet t.ex. Så mycket bättre.

Den här mannen säger saker till mig trots att han inte finns mer.

GRYM!

Först lite foton jag tog:

Sen min dikt jag skrev:

Det är jämt så.

ATT TJÄNA PENGAR.

Vi vill aldrig rådgiva människor att sluta handla, bara lura dem att tro att deras sjukligt överdrivna konsumption inte skadar världen, trots att det är det allra viktigaste att ändra. Det spelar ingen roll om ALLA i hela världen försöker handla ekologiskt (det finns inte ens t.ex. ekologisk bomull till ens typ en procent av oss) så skulle vi ÄNDÅ FÖRGÖRA OSS SJÄLVA. Vi MÅSTE sluta konsumera.

Men det är ju gött att de har kurser för idioter (exempelvis jag) går på vid namn "det ansvarsfulla modeföretaget" som INTE handlar om att kunna överleva själv som någon hippt som kanske "modedesigner". Vi är bara ÄCKLIGA svin. 
MEN fyfan. Jag är över. Just nu känns det som att jag hellre lever på gatan än håller på och tror mig vara speciell bara för att jag har en sådan där småsexig blogg där jag flinar i mina femton tusen nygamla second hand-plagg som är till salu till er, mina vackra konsumenter... ååå jag ska bara lägga lite reklam i en kurs och sedan få dem som går den att tro att dom inte är svin för att de brinner för "mode" istället för stil. Ni brinner inte för skönhet, förändring, estetik, kreativitet eller nyskapande. NI BRINNER FÖR ATT KÄNNA ER TILLFREDSTÄLLDA GENOM ATT VARA LIIIITE COOLARE I ERA COOLA KLÄDER.

URK och blä.

miljövänligt mode är det nya.

men ni ska fan veta vissa saker.

Folk DÖR för erat intresse. Ni mördar och skövlar och ökar klyftorna i samhället och smutsar ner världen genom eran konsumtion. (jag med varje gång jag handlar något jag inte behöver, vilket är mycket).

Ett litet tag sedan nu, vi tog en promenix i området och matade djur, plockade stenar och kikade in grannarnas lyxhus. Drack vin, åt mat och spelade sällskapsspel var också inbjudet. Gosigt ställe. :)

Från den där enda dagen av snö hittills denna vintern!

Jag sitter här i min lilla fåtölj och myser. Ska snart ta ett bad och pyssla om mig själv lite granna.

Här kommer en sång.

Jaaaa.. jag inser också att det är lite falsksång och tabbar. Jag sjunger fel på några ställen och spelar fel en hel del. men det var liksom the first take, dom är alltid charmigast. Jag är lite enveten med att man förstör kreativitet genom att polera. Göra annorlunda - okej, absolut (vilket jag kanske borde göra med denna). Men finslipa är inte min grej. Detta får duga. Men om någon skulle ha tips på vad jag kan göra för att få den bättre och intressantare - så JA hjälp! :) Jag skulle också vilja spela in skiten någon gång, men då skulle jag ju vilja ha flera instrument (typ kongas, plingplong-grejer, bas kanske?). Jag vilja också ha kör på det. Jag vill ha den relativt mjuk, fast rispig gäll röst är okej gärna. Ajaa.

Sedan idag så ska jag träffa emeliepemelie vart det tänkt och även niels & sara! Känns fab! Niels bor helt plötsligt så långt ifrån mig och det känns skam och synd, men idag ska jag få träffa han den gåsen! Tjofräs :)

NIELS min snuffs <3

Puss hej!

Nej. Skärp dig.

Du är inte medlem i något jävla band. Vems fel? JA... ditt fege arsle. Avundsjuka brinner fan i mig. Jag är antagligen ondast av de ondaste. Och vad ska jag göra med den informationen?

15 år i huvudet? 30 år? Ålderslös? Dum? MEN VAD SKA DET BLI AV EN? Aska? Jord? Var det allt. Herre. Det finns ju inga problem. Vi blir alla något annat ändå. En ny människa, kött till djur, ben till hund eller kanske dockor i andras spel.

Flina du dina suddige